Roadtrip och det ljuva Milanolivet

Nu har det gått lite drygt två veckor sedan vi skrev något här men nu äntligen har vi internet hemma så det ska bli bättring framöver. Kompenserar med ett riktigt långt inlägg om vår roadtrip.

Efter att italienskakursen tog slut var det dax att njuta ordentligt av det här landet. Vi var 5 chalmerister som hyrde en liten Fiat och begav oss ut på vägarna längs Liguriens kust. Alltså den kust som ligger längst upp i Italien och som sedan bli franska rivieran.

I denna Fiat Punto åkte Rebecka, Elisabet, Erik, Sandro och Karin

Första stoppet blev Genova där vi mest tillbringade tiden på en stenstrand. Sandro, som hade varit i Turin en sväng, mötte upp på kvällen. Vi sov på ett charmigt hotell och åt på en restaurang som inte höll den italienska standarden. Genova var en ganska död stad den måndagskväll vi var där. Vi tog varsin drink på en bar där vi var de enda gästerna och det mest var personalen som kalasade till det.

Stenstranden utanför Genova där Rebecka står och spanar.

Morgonen därpå startade vi med frukost på en liten bar och sedan styrde Rebecka bilen mot Camoglie, en liten by strax öster om Genova. I Camoglie strosade vi runt lite och satt en stund på stranden och solade. I Camoglie bodde vi på ett B&B som var toppen. Där hade vi tillgång till kök så vi passade på att laga mat hemma den kvällen.

Hamnen i Camoglie med små fina båtar.

Dag tre åkte vi till en riktig lyxby som heter Portofino. Eftersom vi hade hört att det mest skulle finnas fina märkesbutiker i stan hade vi med oss picnic, det var nog resans bästa lunch. Vi satt vid en fyr precis vid havet och njöt av goda ostar, salami, tomater, gott bröd, pesto och vin.

Lyxpicnic! Här är alla samlade. Från vänster: Rebecka, Sandro, Elisabet, Karin och Erik.

Vi hade läst att det skulle finnas ett billigt hostel i Savona, väster om Genova. Det verkade toppen så dit åkte vi framåt eftermiddagen. Väl framme i Savona hittade vi turistbyrån där vi fick hjälp och en karta, trots det var det inte lätt att hitta rätt. Enligt Erik var kartan fel, men tillslut hittade vi den väg som gick till hostelet. Vägen gick upp för en bergssluttning och ju högre vi kom desto mer började vi tvivla på att vi var rätt men så plötsligt dök en stängd grind upp. Grinden öppnades av en kille efter en stund och han visade oss in till hostellet.

Det som hade verkat vara ett billigt och bra hostel visade sig vara en sliten vit plåtbyggnad på en kuslig och öde plats, högt upp på en bergssluttning med utsikt över kusten. Vi verkade vara de enda gästerna på stället och när vi hade blivit visade till vårt rum försvann mannen som hade hjälpt oss. Det enda övriga livstecknet var en katt som strök omkring. Vi började såklart diskutera vad huset hade använts till från början, för det var ganska uppenbart att det inte hade varit hostel för alltid.

Det märkliga hostellet i Savona. Rekommenderas till de som vill ha en upplevelse utöver det vanliga. Det ser lite vänligare ut i solsken än i regn och mörker.

Huset var märkligt. Trapphuset var pampigt och byggt i sten med en staty på en av avsatserna. Rummen låg i långa mörka korridorer. Det förde tankarna till en skola men färgerna påminde om sjukhus. Men varför placera en skola så långt utanför stan? Och vilka sjukhuspatienter klarar av stentrappor? Isoleringshem för någon epidimi kanske? Ganska snart kom tankarna på mentalsjukhus upp och vi skrämde upp varandra genom att hitta på den ena historien efter den andra. Kanske var mannen i receptionen en gammal patient som kommit tillbaka för att hämnas hans tid då han satt inspärrad där?

För att få i oss lite näring åkte vi tillbaka in till Savona där vi hittade en kinarestaurang. Maten gav oss tillräckligt med mod att åka tillbaka till hostellet. Framåt natten lyckades alla somna. Morgonen därpå när vi skulle checka ut frågade Erik vad huset hade använts till från början. Det hade varit ett specialboende för handikappade. Men vilka handikappade kan ta sig upp för trappor? Mentalt handikappade…

En dam som med mycket kärlek förbereder goda frukost-panini.

Det kändes bra att åka vidare och nästa stop blev en sandstrand med sol, bad och volleyboll. På eftermiddagen checkade vi in på ett väldigt gulligt och italienskt hotell i Laiguelia som ligger ännu lite längre väster ut. På kvällen åt vi en riktigt god måltid på en restaurang som var toppen. Där fick vi även lära oss att dricka limoncello ordentligt.

Beach-volley i solen

Nästa dag var fredag. Vi inledde med lite promenerande i Laiguelia som är en väldigt fin stad. Här var också lite mer liv än på de andra ställena vi hade besökt.

I Laiguelia passade vi på att köpa tavlor i ösregnet.

På eftermiddagen åkte vi till Sandros släkt i Andora som bjöd in oss att stanna. Den kvällen hade vi bokat bord på en restaurang som jag, Karin, har hört mycket om. Sandros familj pratar alltid om en restaurang som de kallar för gubben i bergen och det var dit vi skulle.

Sammanlagt åt vi 14 rätter, det var åtta förrätter, två pastarätter, två kötträtter och två efterrätter. Bland annat serverades fikon och salami, gnocci med ruccolapesto, kalvkött i många olika former till exempel kokt i mjölk, kanin och creme caramel. Nu förstår jag varför Sandros familj alltid pratar om restaurangen. Ordet mätt räcker inte till för hur vi kände oss efteråt. Det var en väldigt speciell upplevelse, så många nya smaker!

På lördagen åkte Rebecka, Elisabet och Erik tillbaka till Milano. Vi stannade kvar i Andora ytterligare två dagar. Vi solade, badade, tittade på regnet och åskan och njöt av god mat och trevligt sällskap. I måndags tog vi tåget till Milano.

Sen i måndags har vi varit på IKEA, ätit ett par apperitivos, shoppat och levt ett rätt lyxigt Milanoliv. Imorgon börjar allvaret för då drar skolan igång.

Ny lägenhet!

Sen i förrgår kan vi kalla oss äkta Milanobor. Vi bor numera på Via Carpi 1 i centrala Milano i en hyfsat stor tvåa. Lägenheten är stor och fin men tyvärr inte så ren så igår började vi städa, det är den fjärde lägenheten vi flyttstädar inom en månad. Börjar få rutin för det nu.


Såhär ser vi ut när vi flyttar

Idag var sista dagen på italienskakursen. Det är lite tråkigt för det har varit en kul kurs, trevliga människor och lärorikt. Jag (Karin) har verkligen lärt mig mycket! Förstår mer och mer men det är väldigt svårt att prata själv.

En typisk Milanofrukost, cafè och brioche.

Kaffet i det här landet är verkligen något extra! Förlåt mig Bulten, men jag undrar hur jag ska klara mig utan min färskbryggda cappuchino sen. Här är det inte bara kaffe, här är det kaffe med kärlek.

Har ingen bild på nya lägenheten än men här är lite typiska Milanobilder


En sån här takterrass vill jag ha när jag blir stor.


En gata i Milano

Ikväll blir det inflyttningsfest med kompisar från språkkursen, men först en liten shoppingrunda. Sandros iPhone kom igår så han behöver ett fodral.

Kramar
Karin och Sandro

Lago Di Como

I fredags var vi ute med folket från italienskakursen. Som vanligt åt vi aperetivo, som afterwork fast bättre. Eftersom vi just nu bor en bit utanför Milano måste vi ta ett pendeltåg för att komma hem.

Det börjar med att vi kommer till stationen och inser att vi precis kommer att hinna tåget om vi springer. Som tur är har tåget inte gått än... Vi väntar en bra stund men inget tåg kommer. Till sist kommer ett tåg, men det är fel. Eftersom vi ville vara på den säkra sidan frågar vi en man om han vet om tåget går förbi Canegrate där vi bor. Han förklarar att han bor i närheten och att tåget inte passerar vår by, men om vi alls vill komma hem borde vi åka med det för det kommer inga fler tåg. Vi hoppar som tur är på. Det slutar med att vi hamnar på en öde tågstation med tre andra skumma typer. Det en är en tant som är så förbannad att hon spottar på tågen när dom passerar. Hon laddar med en sten, men kastar aldrig. Vi får vänta ca en timma på en ersättingbuss som mirakulöst nog dyker upp.

Här är den internationella blandningen av folket

vi hänger med.

Så här mycket folk är det i Rho på natten.

Visst en Smart är liten, men en Fiat är mindre...

Akta händerna på tunnelbanan, dörrarna är

obarmhärtiga här. Dom öppnar sig INTE.

Idag var vi vid Como en sjö som ligger några mil utanför Milano. Till en början hade vi storslagna planer på att åka iväg hela helgen och hitta ett mysigt hostel vid någon av alla sjöar häromkring. Men det blev inte så eftersom vi råkade sova hela bort hela lördagen efter en tung vecka med italienskakurs och ogjorda läxor. Eftersom vi var så trötta efter att vi haft det lugnt hela lördagen sov vi hela söndagen med... Så vi han inte så långt!

Vi hade en riktigt härlig dag med fint väder. Det var lite svalare idag än dom flesta andra dagar vilket var skönt.

Varm och skönt!

Ciao!

Två dygn har gått sedan vi kom till Milano. Vi har hunnit börja på en italienskakurs, Sandro är i en grupp för avancerad italienska och Karin i en för nybörjare och det går finfint. Byn Canegrate är mysig och det tar drygt 30 minuter med tåg till centrala Milano. Lägenheten ligger på markplan med fönster mot en innergård där traditionella italienska herrar och damer verkar spendera det mesta av sin tid.

Sist vi skrev satt vi på ett högteknologiskt schweiziskt tåg i alperna, trodde vi, men då tåget hade passerat italienska gränsen upptäckte vi FIAT-skylten i tågets vestibul och i samma stund halkade tåget drygt 20 minuter efter i tidtabellen. Så var också de första fördomarna om landet uppfyllda.

En annan fördom man kan ha om Italien är att det inte är så värst jämställt, ni som har den fördomen kan nu sluta fundera, det är så. På Milanos centralstation, som för övrigt ligger i en mäktigt stor byggnad, fanns dessa gigantiska reklamskyltarna.

Men här finns såklart bra mycket mer än negativa fördomar som besannas. ALLA ska hjälpa oss. Italienarna är ett gästvänligt folk, minst sagt. Första dagen frågade vi Sinan och hans hustru, som äger lägenheten, om det finns någon bra restaurang i närheten. Det resulterar i att de kör oss till Como och bjuder på restaurang.

Idag skulle vi ta oss till en mataffär, Sandro gick tvärs över gården och frågade grannarna var närmsta Supermercato finns, en livlig diskussion uppstår angående affärens öppettider och strax erbjuder sig en herre att köra oss. Sagt och gjort. Väl i affären var det nog tur att den snälla mannen stod utanför och väntade, om det inte hade varit för honom hade vi kunnat spendera flera timmar där inne med att bara njuta av all mat. För maten i det här landet är underbar!

Igår var vi på Aperitivo som är en slags after work med billig mat. Den billiga maten bestod av en buffé som bland annat innehöll all italiensk mat man kan tänka dig. Mycket gott!

På tal om mat… efter att vi hade handlat idag stod Sandro och stekte salsica, då kom grannfruarna gåendes från andra sidan gården och förklarade för honom hur korven skulle stekas. Den skulle delas på ett speciellt sätt och så skulle den stekas i rikligt med olja. Damerna går tillbaka till sig men är strax tillbaka, med en present. Två kilo hemodla minitomater! Hon föreslår att vi ska laga sås på dem, vilket för oss är otänkbart när de smakar godare än några tomater som över huvudtaget finns i Sverige. Nu får vi nog leva på tomater några dagar.

Nu är det dags att sova för att orka med mer Italienskaplugg imorgon. Hoppas att alla har det bra hemma.

Kramar från ett härligt land
Karin och Sandro

Ciao e benvenuti!

Du har hittat till Sandros och Karins Milanoblogg. Här kommer du att kunna läsa om vårt liv som utbytesstudenter i Milano, Italien, under det kommande året.

Just nu befinner vi oss på ett tåg i Schweiz (nej, det finns inte internet på tåget, uppladdningen får ske senare) där vi spanar ut på snötäckta alptoppar. Tåget kommer att oss till Gallarate där vi byter till ett litet regionaltåg mot Canegrate. Canegrate är den by vi kommer att kalla hem framöver.

Det senaste dygnet har bestått av olika tåg och väldigt mycket

packning. En packning som sammanlagt väger över hundra kilo och som bland annat innehåller pjäxor, tandborstar, balklänning, klätterutrustning samt Sandros mammas gigantiska matsäck. Vi har slitit lika hårt med att släpa på väskor som vi har slitit med att tömma de två väskorna med mat, tack Ester! Maten var toppen och den lär räcka minst de tre återstående tågtimmarna.

Som sagt, tre timmar återstår, nu ska vi njuta av italienskan

som vi hör runt omkring oss och av utsikten från det högteknologiska schweiziska tåget. I morgon inleder vi den italienskakurs som blir starten på vårt år här.

Många kramar

Sandro och Karin